Jessica

Ekman

Så många, men ändå inga, ord

Publicerad 2017-04-08 14:42:00 i Allmänt,

Jag vet knappt vart man ska börja. Rejält jävla fruktansvärt vad som hände igår. Jag stod igår morse och nästan skrek över hur sjuk världen är och bara önskade att folk bara kan sluta ha ihjäl varandra och att allt bara ska sluta. Sen kollade jag på "Swedish fika" på vägen in på jobbet och kollegorna pratade om den och jag berättade om min "flip" på morgonen. Det gick det ett par timmar och sen kom det som en rejäl jävla käftsmäll det som hände. Men ändå inte. Jag är egentligen inte förvånad eller chockad utan det var nästan väntat. Och det är ju inte första gången det händer i Stockholm på Drottninggatan. Visst det som hände för några år sen kändes ju inte som det blev en sån stor grej då han misslyckades och det är rätt sjukt tycker jag att det inte blev större uppståndelse än vad det blev då. Tänk om han hade lyckats? Jag har många gånger känt, främst på senaste tiden, att jag har varit rädd i många situationer och skrivit "farväl" mess till Erik när jag känt att något skumt har varit på G på en tunnelbana eller buss, exempelvis om någon lämnat en väska någonstans.
 
Jag kände mig så illamående, tung i huvudet, arg och ledsen igår när jag fick nyheten några minuter efter händelsen. Man bara hoppades på att man skulle få reda på att det var en olyckshändelse, att någon bara hade somnat vid ratten, fått ett epilepsianfall eller liknande men man visste ju ändå att så inte var fallet. Jag var ju på jobbet och skulle börja packa ihop för att gå hem. Men när jag väl skulle gå så kände jag nästan panik över att tänka att jag skulle gå till Gullmarsplan där det är väldigt många människor, nära både Globen och Tele2, och inte veta hur situationen är där. När man börja höra om att det är skottlossningar dessutom över olika delar i Stockholm och inte endast lastbilen som kört på och dödat människor. Man visste ju inte då att alla uppgifter om skottlossningarna endast var rykten. Telefonen gick på högvarv med telefonsamtal, sms och gruppchatter. Det var väldigt svårt att komma fram. Till slut bestämde jag mig för att gå till Gullmarsplan med pappa i telefonen som fick ha koll på nyheterna och främst ha koll på om han hör något om Gullmarsområdet. Han sa samtidigt som jag gick att jag ska ha koll på tak och broar runt om mig och jag gick och tittade åt alla håll hela tiden.
 
När jag kom fram till Gullmars så var ju tunnelbanegången avstängd och det var massa poliser där. Så folk strömmade på gång-, cykel- och bilvägarna för att ta sig runt. Jag kom snabbt på en buss som tur var och åkte hemåt. När jag hoppar av ringer pappa mig igen och frågar vart jag är för han har precis hört (rykten) om att de va skottlossning i Globen. Då höll jag på att spy. Som tur var har det ju inte varit skottlossningar någonstans. Samtidigt som allt detta var jag asorolig för Erik och Hanna som var i princip inlåsta i Gamla Stan och centrala Sthlm under flera timmar och man hör ju bara alla uppgifter/rykten om dessa skottlossningar. Men jag fick höra att Hanna kom hem okej och Erik var hemma vid 21-tiden.
 
Jag handlade plockmat iaf och Hella kom hem till mig. Vi kollade självklart på nyheterna men annars så snackade vi, kollade på en jättebra film som heter Dolda Tillgångar. Så förutom all skit och ångest och oro så hade vi en trevlig kväll. Det kändes dock lite sjukt att sitta och äta plockmat och skratta emellanåt när ens stora kärlek och bästa vän inte är hemma utan fast i stan i detta terrorkaos men jag hade ändå väldigt bra kommunikation med dem och ständigt uppdaterad på nyheterna. Idag har jag och Erik haft en väldigt mysig (och ledsam) morgon med god frukost, myst med missarna och varit ute på en liten promenad.
 
Ta hand om er <3  

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela